Naiv?

Tänker väldigt mycket på att det alltid kommer vända, tänker att varje blick eller något är just det ögonblicket då det vänder.
Besvikelsen blir alltid tammafan lika stor oavsätt om man är beredd på det. Varför det så?
Nu har jag förövrigt min helg, japp för på fredagar har jag inga lektioner och det känns helt underbart, förhoppningsvis blir det något roligt som händer imorgon.
Jag har också all anledning till att vara glad idag för jag, trots att jag är feg som fan, lyckades få kontakt med en kompis och pratade lite, eller det var mer jag som pratade en massa strunt. Hoppas bara inte hon tyckte det va jobbigt men jag vet inte.
Impulsmannen är jag iallafall, gör nästan allting på impuls, bra eller dåligt det vet jag inte.

Kan inte sluta släppa taget om kärleken heller, även om den är obesvarad eller vad, det är väll som att hälla bensin i elden till viss del men likförbannat kan man inte ge upp den. Är det naivt av mig att tycka att jag vill ha kärlek i livet? Är kärlek allt eller ska jag bara vara nöjd med vad saker och ting är just nu? Ja det kanske jag ska, men regnet faller ändå över min värld till viss del, jobbigt som fan är det.

Jag har en massa tankar som förmodligen inte bli verklighet att göra något graciöst och bombastiskt för att få ett sådant "hollywood"-slut på det hela men vi vet alla att det inte funkar så, det är förjävligt.
Varför ska man vara så feg hela tiden? Varför kan man inte satsa? Jag har tammafan satsat mycket känner jag, utan utdelning tyvärr eller så ser jag inte det eller något jag vet inte.

Livet är tungt.

men det vänder.

Det gör det alltid.

Sedan är ju den där jädrans svininflunsan eller vad det heter i full gång också, paranoid like hell, gå och tvätta händerna stup i kvarten typ, det hela bli inte bättre att man blir påmind om skiten heller.

I can get it, TONIGHT!
men så får man ju inte tänka.

Later dudes and girls!