Saknad av en försvunnen tid
Idag känns det som en sån dag då man ska bara sitta med en flaska whiskey eller (insert valfri spritsort) och bara gosa ner sig till jazz.
Idag var jag fri från skolan så jag steg upp, startade datorn och nu är klockan lite över 5 på kvällen och jag är fortfarande vid datorn. Vad har man att säga? Händelserikt liv, njea knappast men jag ska inte klaga, jag tycker det har varit skönt faktiskt.
Jag fick ett sådant nostalgiryck igår framåt kvällskvisten då jag kom ihåg en tid då man hade sina närmsta vänner samlade, det var inget tjabb eller någonting allting var bara behagligt. Okej, det förekom lite tjabb det ska jag villigt erkänna nu när jag tänker efter men det löste sig alltid känns det som.
Någonting hände dock, en vän flyttade sedan nästa och nästa. Man har fått sig ett helt nytt liv känns det som.
Visst jag har vänner nu med, men det går inte att jämföra hur man är, vet inte om jag riktigt passar in eller något som jag gjorde innan då jag kände mig trygg.
Förvisso var det fortfarande i Emmaboda då jag fann tryggheten, nu känner jag bara tomhet och åter tomhet. Försöker göra det bästa av situationen i guess och samla ihop bitarna.
Förstår inte varför det ska vara så svårt bara, jag har förvandlats till en osäker liten pojke känns det som.
Allt man vill göra är att bara sitta ensam (nej verkligen inte allt men just nu i denna stund) och lyssna på jazz.
Nu är jag kanske lite elak mot det folk som jag umgås med nu, ni är verkligen jättebra allesammans tro ingenting annat, det är bara det att min saknad är, well obeskrivlig på hur det var förr.
Kanske passar jag inte in, kanske har jag förändrats som person? Jag har faktiskt ingen aning.
Hoppas man bara kommer i balans igen, vara den här roliga personen igen.
Minns att man brukade samlas hos någon (oftast någon som bodde själv i en lägnhet) och bara diskuterade eller glodde på film, spelade egentligen ingen roll vad vi gjorde allting kändes bara så skönt.
Åka en liten runda i en bil och snacka skit typ, varför kan man inte göra det nuförtiden? Mja dels för att jag umgås med yngre människor numera, inget fel där, bara ett faktum och verken dem eller jag har något körkort.
Men det är sant som de säger, man uppskattar nog inte en sak så mycket som när man vet att man inte har det längre.
Jag undra om man någonsin kommer känna samma frid som man hade då?
Kanske det är därför man har så bråttom att åka härifrån och börja om, för att minnerna från en försvunnen tid hela tiden gör sig påminda? Man kanske ska skapa nya minnen med nya människor. Det gör man oundvikligt i vilket fall som helst. Frågan är varför man inte är så glad som man var förr?
Det var helt enkelt lättare förr. Nu har man vuxit upp och hjärnspökena vägra att ge sig av.
later / Chribil
Idag var jag fri från skolan så jag steg upp, startade datorn och nu är klockan lite över 5 på kvällen och jag är fortfarande vid datorn. Vad har man att säga? Händelserikt liv, njea knappast men jag ska inte klaga, jag tycker det har varit skönt faktiskt.
Jag fick ett sådant nostalgiryck igår framåt kvällskvisten då jag kom ihåg en tid då man hade sina närmsta vänner samlade, det var inget tjabb eller någonting allting var bara behagligt. Okej, det förekom lite tjabb det ska jag villigt erkänna nu när jag tänker efter men det löste sig alltid känns det som.
Någonting hände dock, en vän flyttade sedan nästa och nästa. Man har fått sig ett helt nytt liv känns det som.
Visst jag har vänner nu med, men det går inte att jämföra hur man är, vet inte om jag riktigt passar in eller något som jag gjorde innan då jag kände mig trygg.
Förvisso var det fortfarande i Emmaboda då jag fann tryggheten, nu känner jag bara tomhet och åter tomhet. Försöker göra det bästa av situationen i guess och samla ihop bitarna.
Förstår inte varför det ska vara så svårt bara, jag har förvandlats till en osäker liten pojke känns det som.
Allt man vill göra är att bara sitta ensam (nej verkligen inte allt men just nu i denna stund) och lyssna på jazz.
Nu är jag kanske lite elak mot det folk som jag umgås med nu, ni är verkligen jättebra allesammans tro ingenting annat, det är bara det att min saknad är, well obeskrivlig på hur det var förr.
Kanske passar jag inte in, kanske har jag förändrats som person? Jag har faktiskt ingen aning.
Hoppas man bara kommer i balans igen, vara den här roliga personen igen.
Minns att man brukade samlas hos någon (oftast någon som bodde själv i en lägnhet) och bara diskuterade eller glodde på film, spelade egentligen ingen roll vad vi gjorde allting kändes bara så skönt.
Åka en liten runda i en bil och snacka skit typ, varför kan man inte göra det nuförtiden? Mja dels för att jag umgås med yngre människor numera, inget fel där, bara ett faktum och verken dem eller jag har något körkort.
Men det är sant som de säger, man uppskattar nog inte en sak så mycket som när man vet att man inte har det längre.
Jag undra om man någonsin kommer känna samma frid som man hade då?
Kanske det är därför man har så bråttom att åka härifrån och börja om, för att minnerna från en försvunnen tid hela tiden gör sig påminda? Man kanske ska skapa nya minnen med nya människor. Det gör man oundvikligt i vilket fall som helst. Frågan är varför man inte är så glad som man var förr?
Det var helt enkelt lättare förr. Nu har man vuxit upp och hjärnspökena vägra att ge sig av.
later / Chribil
Kommentarer
Skicka en kommentar